markussvensk

Utan att behöva säga ett ord till varandra, utan bara sitta vid ett varsit hörn och pikla på tangenterna eller höra musiken ur högtalarna gör mig lyckligare än ett barn som fått precis det han/hon önskat sig i julklapp. Just den här stunden i livet älskar jag just nu, att få sitta med min mamma, min egna mamma i vårat vardagsrum utan att behöva bråka, öppna käften åt varandra eller ens klaga på nånting, den här stunden älskar jag.

Det är underbart att kunna ha det såhär, utan att behöva bråka så fort vi kommer i närheten av varandra. Det är nog en dröm tror jag?! Att jag sitter här i vardagsrummet med min underbara mamma. Det bästa som finns, den som alltid ställer upp & att jag precis fått tillbaka kontakten med Sara gör det ännu bättre. Och att jag har underbara vänner som ställer upp.

Känns som att livet börjar gå sin egna väg nu, det enda jag ska börja ta tag i nu är att gå tillbaks till skolan igen och ta dag för dag. Det är orken som måste orkas ta upp. Jag bara måste ta fram orken att stiga upp på morgen och äta en riktig frukost och gå till skolan som vanligt folk. Detta ska hända mig, och jag ska börja bli stolt över mig själv.

Kärleken får vänta, jag tar dagen som den kommer. Det är om jag letar som den tar tid, visst jag tycker om en speciell persson som jag börjat gilla dem senaste veckorna, men det får ta sin lilla tid. Den tid hon behöver, och jag behöver.

Det är så mycket som är på gång just nu, jag är bådee nervös & lycklig. Möterna om könsbyte i Gävle är avklarade, så nu väntar jag på att remisen ska skickas till Uppsala och att dem ska höra av sig och hälsa mig välkommen. Jag tror dem kommer förstå bättre när dem ser mig. Eller har jag fel?! Ser jag ut som en tjej?! Jag tror inte det i alla fall. Den frågan dyker upp varje morgon & varje kväll, hela tiden. Varför just jag? Är detta en sjukdom? Är det något fel på mig!? Men det är det inte, det är inget som är fel på mig.

Jag var bara tvungen att få skriva av mig lite, för just nu känns livet underbart. Det enda jag ska klara av nu är att vara ensam på julafton, nu menar jag inte "ensam utan familj" utan ensam "utan kärlek" Två julafton och två års nyårsafton har jag haft flickvän, detta blir ganska ovanligt för mig att vara ensam. Men jag får tänka possetivt. Jag kanske har en flickvän då i alla fall?

Jag sitter i alla fall och väntar på att min låtsaspappa Per ska höra av sig, så hämtar han mig sen fixar vi till mitt hår. Dricker nog en kopp kaffe och bara är med varandra, saknar han faktiskt. Och det känns så bra att han inte flyttade så långt ifrån i alla fall. Snön har kommit, nog den som gör mig så poetisk.

- Jag har gått & blivit kär i kärleken.



Detta blir mitt sista inlägg för dagen & kvällen / Marcus, inte Maria.