markussvensk

Tänkte skänka ett litet smakprov från boken som jag håller på att skriva för fullt faktiskt, tänkte försöka sitta uppe så länge jag orkar med att bara skriva och dricka RedBull. Är så grymt taggad på det här så det finns inte, och det är faktiskt lite grann tack vare Bella Englund som stöttat mig och sagt att jag ska kämpa med det som jag fortsätter. Så här får ni ett litet smakprov i alla fall.

"Att våga komma ut" Att vakna upp varje dag med den där konstiga känslan i hela kroppen. Det är inte alla som vet vad det är för något. Man blir illamående, nästan så att man kan spy utan att veta varför. När jag var fem år, visste jag redan då att det var nånting som inte stämde med mig själv. Men jag kunde inte få ut det i ord, för jag visste inte själv vad det var för något. Jag fortsatte mitt liv helt normalt. Tills jag tappade tålamodet, det var när jag stog där. Stog där och kollade på mig själv i spegeln, helt naken. Jag ville spy, jag klarade det inte.


Jag är en sån persson som levt utan sin pappa. Jag har träffat han en gång i mitt liv och varje dag kommer tanken upp om "varför? Visste han att nånting var fel på mig?" Men jag vet själv att det var pågrund av andra saker som gör så att vi alla tre inte bor ihop idag.

Jag har lärt mig att leva med det helt enkelt. Det var en sommar när jag var tolv år gammal, vi var på semester på Iggesunds camping. Det var en utav dem varmaste sommrarna jag kommer ihåg och jag minns hur mycket hår jag hade på huvudet den sommaren. Det var alltid tjocktröja som skulle vara på under sommrarna, men det här fick ingen hindra mig ifrån.

Så jag kollade på min mamma en solig dag och sa " jag vill bli av med det här håret mamma, kan jag få klippa mig? " kommer ihåg hur dem tittade på mig och vart förvånade och skrattade till lite grann, men såg sen att jag var seriös. Vi åkte in till Iggesund och tog närmaste droppin. Mamma kände hon som var frisör där.

Jag kommer ihåg doften från frisörsallongen, jag kommer ihåg glädjen på vägen dit. När jag väl satt där i stolen så kände jag hur hjärtat bultade " ska jag verkligen göra det här, tänk om jag ångrar mig." Men när saxen väl var i håret så kände jag mig stoltare än någonsin.

Jag såg hur jag vart mer och mer lik den killen jag egentligen är. När vi kom ut från frisörsallongen såg jag besvikelsen i mammas ögon och hur hon både var stolt & ledsen. När jag var 13 år gammal började jag att låtsas om vem jag var, för att jag mådde så dåligt med mig själv.

Jag fick nya kompisar, förlorade mitt första umgänge. Jag gjorde saker som inte alls är bra för mig själv eller för andra, jag lurade tjejer att jag var en kille för att bli älskad, jag hade flickvänner som jag sov hos, var tillsammans med i flera månader. Till slut kom det ut, min bästa kompis jag hade då klarade inte av att ljuga för mina vänner och flickvännen jag hade då om att jag var en kille. Utan hon sa det till slut. Jag bröt ihop, mitt gammla umgänge sa upp kontakten och jag var ensam.